Reportage: Tove har bipolär sjukdom

Sammanfattning

För fyra år sedan fick Tove Lundin diagnosen bipolär sjukdom. Det har varit en lång resa, via psykiatriska mottagningar, utredningar, psykologsamtal och mediciner, men nu är hon symtomfri och känner sig trygg inför framtiden.

”Man måste våga be om hjälp”

Det var på födelsedagen när hon fyllde 27 år som Tove Lundin sträckte ut handen mot sina föräldrar, måttade en knapp centimeter mellan tumme och pekfinger och sa: ”Så här nära – så här nära är jag att bli galen!”

Föräldrarna lyssnade, men förstod inte riktigt allvaret. De var vana vid en dramatisk Tove, som smällde i dörrar, fick raseriutbrott och grät mycket.

– Det är min person helt enkelt, berättar hon.

Blixtsnabba tankar och idéer

Tove hade just återvänt hem efter att ha pluggat arabiska i Kairo i ett halvår. En intensiv tid, med många nya intryck. Hemma fanns familjen, vännerna, en lägenhet och fortsatta spännande studier.

Tove var väldigt nöjd med livet. Det spann på, i allt snabbare takt. Också inuti Tove, där tankar, idéer och associationer uppstod blixtsnabbt i hennes huvud och blev allt märkligare.
– Jag undrade själv över hur jag kunde tänka så konstigt. Jag blev rädd.

Tove bokade en tid hos studenthälsan. Det blev startpunkten för en lång resa, via psykiatriska akutmottagningar, utredningar, psykologsamtal och mediciner.

Snabba svängningar

Idag, fem år senare, kallar hon sig först frisk, men ändrar sig sedan till symtomfri, från bipolär sjukdom.

Det är svårt att förstå – Tove berättar å ena sidan att hon knappt orkade leva, men beskriver i nästa andetag samma tidsperiod som en rolig och härlig tid.

– Det har fascinerat mig att svängningarna kan gå så snabbt. Att man kan vara helt normal ena dagen och ha jättekonstiga tankar nästa. Att humöret kan svänga från ena stunden till den andra. Tankarna och känslorna växlar så snabbt att jag har varit både euforisk och nedstämd samtidigt.

Rätt dos och regelbundna samtal

Tove fick diagnosen bipolär för fyra år sedan. Hon fick läkemedel som skulle ta bort de tunga depressionerna och kapa topparna på hennes euforiska perioder. Men det tog lång tid att ställa in rätt dos.

Under några perioder gick Tove även i regelbundna samtal hos en psykolog. När samtalen upphörde betraktades hon som frisk på den psykiatriska mottagningen, men själv hade hon helst velat bli inlagd.

– Jag var ledsen och grät, men sa ingenting. Jag ville ju vara frisk, och jag ville vara till lags. Det har jag lärt mig nu, att ingen kan tänka ens tankar. Man måste öppna sig och våga be om hjälp!

Viktigt med bra bemötande i vården

Trots att omgivningen inte märkte så mycket av hennes underliga infall och depressioner, var det här en svår tid för Tove. En dag ringde hon i förtvivlan till den psykiatriska mottagning som hon tidigare hade haft kontakt med.

– Jag brukade alltid bli avbruten när jag ringde dit. Men den här sjuksköterskan sa: Du behöver inte stressa. Jag lägger inte på förrän vi har löst det här.

Samtalet innebar en vändning för Tove, som inte nog kan betona betydelsen av ett bra bemötande i vården.

Tiden som följde på det samtalet räknar hon som en läkningstid. Även om tvångstankarna, ångesten och det allt sämre närminnet fortsatte att styra hennes tillvaro. Under en period fick hon antipsykotisk medicin. Då upphörde de märkliga tankarna, och närminnet kom tillbaka på bara några dagar. Hon kunde sluta med medicinen efter bara en kort tid. Tove blev symtomfri och tar inte längre någon medicin.

Trygg inför framtiden

Nu är hon gravid, och framåt sommaren är det dags för henne att föda – tvillingar. Det blir en stor omställning. Tove vet att risken för att återinsjukna ökar vid stora förändringar i livet. Men den här gången är hon väl förberedd.

– Skulle det komma ett nytt skov har jag ett helt team omkring mig. Jag kan se tidiga signaler, jag vet hur jag ska göra, var jag ska söka hjälp och vilka mediciner som fungerar. Dessutom är min sambo ett stort stöd.

– Viktigast är ändå att jag vet nu att jag får rätt vård om något händer igen. Jag känner mig jättetrygg i det, säger Tove.

Mer information

Tove Lundin har tidigare haft en blogg: ”Att leva med ADHD och bipolär sjukdom”. Hon har också skrivit boken ”Handbok för psykon” (Frank förlag), där hon skriver om lagar och regler samt peppar och ger tips om hur man kan göra det till en fördel att, som hon kallar det, vara ”ett psyko”.

Vart ska jag vända mig?

Om du själv mår dåligt och misstänker att du kan ha en bipolär sjukdom, eller om någon i din omgivning har symtom på sjukdomen, kan du antingen vända dig till din vårdcentral eller till din närmaste psykiatriska öppenvårdsmottagning.

Det finns även stödgrupper och forum på nätet där du kan läsa mer och själv delta i samtal kring bipolaritet, till exempel:

Bipolarna

Föreningen Balans

Självhjälp på vägen

Publicerad:
2013-07-12
Skribent:

Helene Lumholdt

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

 

(Visited 1 times, 1 visits today)

Allt innehåll är granskat och godkänt av 1177 Vårdguidens redaktion.
1177 Vårdguiden svarar för innehållet med undantag för eventuella fel som uppstått i samband med överföringen till Vårdpassagen.se

Synpunkter på innehållet? Kontakta redaktionen


Fakta och råd från 1177 Vårdguiden