Reportage: Nu kan Gunilla hantera sin panikångest

– Jag vet numera att jag måste göra ett aktivt val för att ta hand om mig själv med regelbunden motion, tillräckligt med sömn och mat på någorlunda bestämda tider. Då kan jag minska risken för panikattacker. Men ibland blir jag så less på att det inte bara fungerar av sig själv.

Gunilla Bengtsson var 30 år när hon fick sin första panikångestattack. Hon var ensam hemma och sjukskriven sedan en tid för utmattningsdepression. Innan hon blev sjukskriven pluggade hon på heltid samtidigt som hon arbetade halvtid, dessutom var hon engagerad i lokalt politiskt arbete.

– Den eftermiddagen trodde jag att jag skulle dö. Jag minns egentligen inte vad som hände, bara att det började snurra i huvudet och jag hamnade som i chock utan att kunna göra någonting.

Det var dagsljus när det började och på något sätt måste hon ha lyckats ta sig samman även om minnesbilderna är suddiga. Nästa morgon ringde hon sin läkare och berättade vad hon varit med om. Svaret kom omedelbart: ”Det låter som att du har haft en panikångestattack”.

Vaksam på tidiga signaler

Gunilla är en person som har lätt för att bli engagerad och ta på sig mycket arbete. Hon har höga krav på sig själv och vill göra ett riktigt bra jobb. Men numera försöker hon vara vaksam på signalerna om att hon pressar sig för hårt, för panikångestattackerna har kommit flera gånger sedan den där dagen för tolv år sedan.

– Jag vet hur det brukar kännas när det är på gång. Det börjar snurra i huvudet och jag hör ett ljud. I nästa steg domnar läpparna och jag får hjärtklappning och otroligt svårt att andas. Om jag inte lyckas göra något åt det känns det snart som att jag är på väg att svimma och jag måste lägga mig ner.

Redan vid de första tecknen på att en panikångestattack är på väg behöver Gunilla numera bestämma hur hon ska tackla situationen. Ibland behöver hon snabbt ta sig hem.

Medicinen hjälpte inte

Gunilla har genom åren provat olika behandlingar. När hon var sjukskriven för utmattningsdepression fick hon medicin, ett så kallat SSRI-läkemedel som ska förstärka effekten av signalsubstansen serotonin i hjärnan. Men den fungerade inte på Gunilla. I stället började hon dämpa panikattackerna med alkohol.

Hon beskriver en jul då hon och hennes sambo skulle ordna julaftonsmiddag för hela familjen. Det var ont om tid för allt som skulle lagas och fixas och till slut blev stressen och ångesten övermäktig för Gunilla som bröt ihop och började gråta.

– Min sambo hällde upp en snaps åt mig för att jag skulle lugna mig. Och det hjälpte ju för stunden. Det tog mig ganska lång tid att förstå att det egentligen gjorde ångesten ännu värre att försöka lindra den med alkohol. Det var som att släcka eld med tändvätska.

Jag kände att han gav mig utrymme att få tänka själv och använda det jag har inombords

KBT var bra för Gunilla

Efter att ha gått i psykoterapi i flera omgångar genom åren kom hon till en kbt-terapeut. Hon beskriver honom som den första vettiga terapeuten hon gått till; någon hon direkt fick bra förtroende för.

– Jag kände att han gav mig utrymme att få tänka själv och använda det jag har inombords. ”Du Gunilla, sa han, du har provat tabletter och terapi utan att det har hjälpt så mycket. Du kanske skulle försöka att träna.”

Eftersom hon hade gått upp i vikt väldigt mycket när hon åt den antidepressiva medicinen kändes det som ett bra förslag, och Gunilla började promenera. Hon ökade på träningen och började jogga några gånger i veckan. Då upplevde hon att hon blev starkare och mådde bättre än tidigare. Attackerna av panikångest kom allt mera sällan.

– Att dansa och sjunga hade jag tidigare tyckt varit roligt och i terapin bestämde jag mig för att ta upp det igen. Jag anmälde mig till en kvällskurs i linedance eftersom jag då inte behövde oroa mig för att bli uppbjuden eller själv bjuda upp.

Fullföljde danskurs trots ångest

Sagt och gjort, det blev tisdag eftermiddag och kursen skulle börja på kvällen. Gunilla kände sig trött och började fundera på att kanske inte åka till dansen. Flera timmar innan hon skulle åka började ångesten komma krypande. Gunilla förde en diskussion i tankarna med sig själv om det inte vore bättre att stanna hemma.

– Men jag lät bli att följa mina tidigare impulser att undvika det obehagliga. Jag åkte dit trots ångesten. Bilresan var vidrig och tiden fram tills allt kom i gång också. Men när musiken började spela och vi började dansa blev jag distraherad och glömde oron och ångesten. Efteråt när jag åkte hem var jag helt slut, men jag kände att jag hade haft roligt. Det kändes som att jag hade gett hjärnan semester.

Lyssnar på sig själv

Det händer fortfarande att Gunilla får panikångest, men mycket mera sällan än tidigare. Egna erfarenheter av att försöka hantera ångesten har lärt henne att för henne är det viktigt att lyssna på sig själv och våga säga ”nej”. Lika viktigt är det att de basala behoven är tillgodosedda med sömn, mat på bestämda tider och måttlighet med alkohol.

Om hon sover dåligt har hon en strategi för vad hon kan göra, till exempel gå upp och lyssna på ett avslappningsband. På kvällen kan spikmattan komma fram för en stunds avslappning innan det är dags att sova. Och så träningen förstås som hon inte får slarva för mycket med.

– Jag tycker att det är jobbigt att jag alltid måste se till att träna, äta rätt och sova tillräckligt för att kunna må bra. Det är lite ledsamt att det inte går av sig själv.

Publicerad:
2013-02-04
Skribent och redaktör:

Birgitta Dalenstam Lindgren, 1177 Vårdguiden

(Visited 3 times, 1 visits today)

Allt innehåll är granskat och godkänt av 1177 Vårdguidens redaktion.
1177 Vårdguiden svarar för innehållet med undantag för eventuella fel som uppstått i samband med överföringen till Vårdpassagen.se

Synpunkter på innehållet? Kontakta redaktionen


Fakta och råd från 1177 Vårdguiden