Reportage: Lotta fick en svår depression

Efter att alltid ha försökt prestera på topp tog det plötsligt stopp. När läkaren förklarade att det rörde sig om en depression hade tanken inte ens fallit henne inte in. Vägen tillbaka har tagit tid, och gett henne nya insikter. − Jag har kommit fram till att jag har en känslighet, kanske anlag för att bli deprimerad. Men räddningen är inte att slippa kraven utifrån, utan att lära sig att hantera dem.

Ett stort svart hål

Lotta Nilsson Norberg är 46 år och bor med sin 21-årige son i en hyreslägenhet på Södermalm i Stockholm. Hon jobbar som i en studio som producerar ljud till filmer. På fritiden sjunger hon i olika rockband. Nu mår hon bra och trivs med livet. Men för ett antal år sedan råkade hon ut för en djup depression som det tog lång tid att bli frisk ifrån.

− Då, när det var som värst, kunde jag nästan inte vara vaken. Jag var konstant trött. Somnade oftast på soffan, direkt när jag kom hem från jobbet. Sedan vaknade jag mitt i natten och hade svårt att somna om. Tankarna bara snurrade, och så grät jag. Som ett barn.

Lotta beskriver sig själv som en person med höga krav och låg självkänsla, en ”duktig flicka” som ständigt sökt bekräftelse, men inte kunnat trösta sig själv. Under den här tiden jobbade hon en hel del med olika frilansuppdrag, sammanlagt ofta mer än heltid. Hon hade just lämnat ett långt förhållande, det med sonens pappa, och flyttat ihop med en ny man. Trots att det var en förändring som Lotta ville ha kändes ingenting roligt, allt kändes hopplöst.

− Det var så svåra saker som lagts på hög och som till slut tippade mig över kanten. Min man var chanslös, han kunde inte göra någonting. Jag hamnade i ett stort svart hål. Och där var jag fast.

Tog tid innan hon sökte hjälp

Det tog lång tid innan hon förstod att hon måste söka hjälp. Sömnlösheten hade varit ett problem i perioder sedan en längre tid tillbaka, men det fanns alltid en växel till att lägga i, något sätt att göra mer, bita ihop, kämpa på, springa vidare. Men till slut gick det inte längre.

− Jag var slutkörd. Utmattad. Stressad, orolig, grät hela tiden. Livet var fullkomligt slut. Allt var så svårt och så tungt. Jag såg ingen ljusning.

Lotta gick till läkaren på vårdcentralen. Läkaren föreslog att hon skulle gå på stödsamtal hos en sjuksköterska som hade psykiatrisk utbildning. Fyra gånger skulle de träffas, på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Sedan fick man se. Den fjärde och sista gången frågade Lotta om hon fick fortsätta, och det fick hon.

− Det kändes bra att prata. Egentligen visste jag inte om det skulle ge så mycket mer efter de där fyra första gångerna. Men det var i alla fall något. En livlina.

Fortfarande arbetade Lotta för fullt, ofta mer än 40 timmar i veckan. Under en kort tid hjälpte hon till i en butik som sålde barnkläder och leksaker. Hon minns att det var svårt att stå ute i butiken, bland alla människor.

− Jag grät för allting. Jag var så trasig. Det funkade inte, så jag frågade om jag fick jobba på lagret och på kontoret i stället, och det gick bättre. Men usch, jag mådde verkligen inte bra!

”Nej jag ska jobba”

En dag sa sjuksköterskan på öppenvårdsmottagningen att hon tyckte att Lotta borde sjukskriva sig.

− Hon tyckte att jag behövde vila mig, stanna upp. Hon såg någonting som jag inte ville se. Nej, jag ska jobba, tyckte jag.

Ett par månader senare, under en skidresa till fjällen skadade hon korsbandet i knät och blev sjukskriven för det. Under den sjukskrivning som följde blev det återigen tydligt att någonting var fel. Värk i axlar och rygg, och så en bottenlös trötthet som inte gick att vila bort.

När Lotta pratade med läkaren om hur hon mådde fick hon en liten skrift i handen. Den handlade om depression och innehöll en lista med symtom. Plötsligt såg hon att allt på listan stämde in på henne.

− Så på pricken! Det var en riktig aha-upplevelse, och jag minns att jag undrade: Varför hade jag inte fått veta det här tidigare?

Tidigare hade hon inte sett sambanden. Fragment, lösa bitar. Små saker i förbifarten som hon inte sett som viktiga, och framför allt inte satt i samband med depression. Till exempel tankarna när hon körde bil. Hon som aldrig haft några självmordstankar, och framför allt alltid varit extremt rädd för trafikolyckor, hade på senare tid kommit på sig själv med att tänka medan hon körde: ”Det vore inte så farligt om jag kraschade.”

− Plötsligt kunde jag se att det faktiskt var en form av självmordstankar, på något bakvänt sätt.

Kände inte egen sig själv

En annan sak som Lotta kände igen, men inte hade kopplat till depressionen, var att hon börjat uppleva andra människor som hotfulla.

− Jag kunde bli rädd för folk, och tro att de ville mig illa. Det var inte alls likt mig, och jag fattade ingenting. Men när jag läste om depression kunde jag plötsligt förstå varför jag kände som jag gjorde. Det var en lättnad att förstå att allt hängde ihop. Men samtidigt hade jag en massa frågor. Vad skulle hända nu? Hur skulle jag göra för att bli frisk?

Till att börja med blev hon sjukskriven i en och halv månad. Läkaren skrev ut antidepressiv medicin. Hon upplevde inte att medicinen gjorde vare sig till eller från. Fick en annan medicin, men inte heller den verkade ha så stor effekt.

− Jag förstod att jag var sjuk, men hade ingen aning om vad jag skulle göra för att bli frisk igen! Jag liksom famlade för att förstå var jag hade hamnat och hur jag skulle ta mig därifrån. Det var en chock att inse hur lite hjälp som fanns att få, och hur ensam man är när det väl gäller.

Eget ansvar att må bättre

Någon långsiktig lösning upplevde hon inte att hon erbjöds genom vården. I stället upplevde hon att det var hennes eget ansvar att se till att må bättre. Under den här tiden lånade hon en massa böcker om utmattningssyndrom och depression. Även en del så kallade självhjälpsböcker. Hon sökte och sökte på nätet. Några kurser och terapier verkade intressanta, men ofta så dyra att det inte var något realistiskt alternativ. Särskilt inte med den ansträngda ekonomi som följde på den långa sjukskrivningen.

Lotta försökte tänka framåt, och startade eget företag. Försökte vara positiv och hoppades att det snart skulle komma bättre tider. Under året som följde blev hon sjukskriven med sex veckors intervall.

− Varje gång kände jag den dubbla känslan att, det var bra med mer tid, men också: Hjälp! Hur ska jag hinna bli frisk på den här tiden?

Så en dag när Lotta gick till läkaren säger han plötsligt: ”Jag tänker sjukskriva dig på ett år.” Lotta minns att hon blev stum av förvåning.

− Först blev jag helt chockad. Sedan frågade jag: Men, om jag blir frisk tidigare, då kan jag väl börja jobba igen? Ja, svarade läkaren, det är klart att du kan. Du bestämmer själv.

Även om det svaret till viss del var lugnande minns hon en stark obehagskänsla, som sedan förbyttes i en känsla av lättnad.

− Ett lugn infann sig. Äntligen kunde jag börja fokusera på att verkligen bli frisk.

Låg självkänsla

Det tog tid men till slut, två år efter att hon först blivit sjukskriven, började Lotta i psykoterapi. Och då upplevde hon att det började hända någonting, på djupet. Hon blev tvungen att ta itu med de känslor som hon alltid sprungit ifrån, och fick ta tag i grundorsaken till problemen.

− För mig bottnar det i låg självkänsla, att inte duga som man är, att alltid ha varit en duktig flicka. Hjälpsam, aldrig säga nej, alltid göra för mycket. En långvarig inre stress, inte bara jobbrelaterad utan även kopplat till tidigare separationer. Saker som inte bearbetats. Jag har alltid sprungit ifrån rädslan att övergiven, och ju räddare jag har varit, desto fortare har jag sprungit. Inte konstigt att det inte höll till slut!

Verkligheten trängde sig på

Men samtidigt som hon genom terapin började få insikt i vad som låg bakom depressionen, trängde sig verkligheten på. Att vara sjukskriven innebar för Lotta, som var van att ha mycket på gång samtidigt, att hon hamnade utanför alla sociala sammanhang och kände sig frustrerad på många sätt.

− Om man tyckte att man hade låg självkänsla innan så var det ingen lek. Att förlora både yrkesidentitet, inkomst och så allt det sociala. Det blev en cirkelgång och jag kände att jag måste komma ut och börja jobba.

Arbetsförmedlingen föreslog att hon skulle börja arbetsträna. Förslagen de kom med var inte intressanta för Lotta, och hon insåg genast att hon själv måste försöka hitta en arbetsplats att arbetsträna på. Via en gammal kollega fick hon börja jobba på utbildningsradion, UR, och sedan på en så kallad trampstudio, där man spelar in ljud till filmer. Trampstudion erbjöd henne en fast anställning, som hon sedan kunnat kombinera med diverse frilansuppdrag. Fortfarande trivs hon med att jobba mycket, men vet i dag bättre var hennes gränser går.

− Livet fungerar nu, även om det så klart går upp och ner ibland. Men det gör det väl för alla?

”Allt har varit nödvändigt”

Lotta har funderat mycket över orsakerna till depressionen. Hon beskriver det själv som att hon pressat sig för hårt och brutit ner sig själv under lång tid. Hon förstod det inte då, men ser det nu i efterhand.

− Att vara tvungen att stanna upp så där gjorde att jag blev tvungen att stirra det där övergivenhetsmonstret i vitögat. Jag tror det var livsnödvändigt.

Hon har funderat på om medicinen hävde det mest akuta också, även om hon inte märkte det själv. Idag tar hon inga mediciner.

− För mig var vägen tillbaka att börja jobba. Men också terapin. Och det hade nog inte varit möjligt om jag inte hoppat av karusellen från början. Så allt som hänt har nog varit nödvändigt.

− Jag har kommit fram till att jag har en känslighet, kanske anlag för att bli deprimerad. Men räddningen är inte att slippa kraven utifrån, utan att lära sig att hantera dem.

Publicerad:
2013-02-05
Skribent och redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

 

(Visited 1 times, 1 visits today)

Allt innehåll är granskat och godkänt av 1177 Vårdguidens redaktion.
1177 Vårdguiden svarar för innehållet med undantag för eventuella fel som uppstått i samband med överföringen till Vårdpassagen.se

Synpunkter på innehållet? Kontakta redaktionen


Fakta och råd från 1177 Vårdguiden