Reportage: Camilla har slutat skada sig själv

Det har gått fem år sedan Camilla slutade skära sig. Nu har hon hittat andra sätt att hantera sina känslor. I dag arbetar hon som volontär, och hjälper andra med självskadebeteende.

Höll fasaden uppe

Camilla har en ledig dag från sjuksköterskeutbildningen. Om några dagar ska hon gifta sig med sin flickvän Katarina. Med sin ryggsäck, sitt kortklippta hår och sitt mjuka sätt verkar hon nästan yngre än sina 28 år, men under samtalet framträder en person med en ovanlig mognad.

Camillas självskadebeteende blev påtagligt 2005, samtidigt som hon läste till socionom. När det var som värst skar hon sig varje kväll. Det var det enda som hjälpte mot ångesten. Utåt var det som att hon bar en mask. Hon var tyst, blyg, tog ingen plats. Var deprimerad och hade av och till allvarliga självmordstankar.

− På dagarna kunde jag hålla fasaden uppe. Tänkte att det inte syntes. Sedan när jag kom hem var det som att jag kraschade mentalt. Jag kände en bottenlös förtvivlan. När jag började skära mig kände jag direkt att jag hade hittat något som hjälpte. Det blev lugnt, och ångesten släppte. 

När hon skar sig första gången kommer hon inte ihåg, men minns känslan.

− Smärtan blev en befrielse, det var skönt att ha ont på något annat ställe än här, säger Camilla och lägger handen mitt på bröstet, strax nedanför halsgropen.

Som att öppna en kran

Hon liknar sitt självskadebeteende vid en form av självmedicinering, som när man använder alkohol eller droger för att slippa känna jobbiga känslor. För att dölja såren bar hon långärmat. Pillade upp sårskorpor, såg till att såren inte läkte.

− Svedan var också en del av det hela.

När Camilla var 20 år gick hon till en ungdomsmottagning och fick träffa en kurator. De klickade. Hon kommer ihåg visitkortet i handen efter det första samtalet. Plötsligt fanns någon som lyssnade. Känslor, tankar, minnen som hon burit på genom åren, men inte pratat med någon om, allt forsade ur henne.

− Det var som att öppna en kran, berättar Camilla.

Sexuella övergrepp

Som femåring blev Camilla utsatt för ett sexuellt övergrepp av sin bästa kompis storebror. Sa ingenting till någon. När hon var tio år flyttade familjen. Alla band med hemstaden bröts, och Camilla hade svårt att hitta nya vänner. Hon kände sig ensam och olycklig. Känslan av utanförskap växte sig starkare genom åren och hon blev allt mer sluten, men visade ingenting utåt. Klarade av skoltiden genom att bita ihop.

I tonåren träffade hon en kille som verkade självsäker, var trevlig och uppvaktande. De inledde ett förhållande. Från att han tänjde på gränser började han efter en tid utsätta henne för rena sexuella övergrepp och till slut systematiska våldtäkter. Efter tio månader försvann han, lika snabbt som han kommit. Precis som det tidiga övergreppet höll hon det för sig själv. Tills hon träffade kuratorn på ungdomsmottagningen. 

− När hon ställde frågan om jag varit utsatt för något övergrepp kunde jag inte svara ja, men inte heller nej. Jag kände att det inte längre gick att förtränga det som hänt.

Djupt deprimerad

När Camilla kom till ungdomsmottagningen var hon djupt deprimerad. I efterhand har kuratorn berättat att hon i början av deras kontakt ofta pratade så tyst att det var svårt att höra vad hon sade. När hon väl började prata utlöste det känslor som hon inte visste hur hon skulle hantera. Det var då hon började skada sig på allvar.

− Även om jag inte hade haft ett regelrätt självskadebeteende innan jag började på samtalen, var jag definitivt självdestruktiv. Självskadandet blev bara ett tydligare uttryck för detta. Men även om samtalen gjorde att jag mådde sämre i stunden är jag övertygad om att det i förlängningen räddade livet på mig.

När kuratorn efter några månader förstod hur illa det var ställt föreslog hon att henne att kontakta psykiatrin.

− Först ville jag inte det. Men till slut övertalade hon mig, och jag gick med på det under förutsättning att jag fick gå kvar hos henne. Och det fick jag, som tur var. Jag kände att jag behövde stöd för att klara av att få behandling.

Gick kvar hos kuratorn under behandlingen

Samtalen med kuratorn fortsatte under tre år, parallellt med behandlingen i öppenvårdspsykiatrin. Till och med efter att Camilla fyllt 23 år och egentligen inte fick gå kvar på ungdomsmottagningen, ordnade kuratorn dispens för att hon skulle kunna gå kvar.

− Egentligen hade hon inte behövt ställa upp för mig då, men det gjorde hon. Hon har betytt så himla mycket för mig att det är ofattbart, säger Camilla.

På den psykiatriska öppenvårdsmottagningen erbjöds Camilla antidepressiv medicin och samtal med en psykolog för sin depression. Under en period fick hon även ångestdämpande läkemedel, benzodiazepiner, för att hålla ångesten i schack.

− Men även om det hjälper mot ångesten i stunden, finns ju känslorna kvar.

Många fördomar om självskadebeteende

Camilla upplever att det finns en förutfattad mening om personer med självskadebeteende, både i samhället och inom vården. Att det handlar om grupptryck och ett sökande efter identitet. Någonting som ungdomar håller på med för att ”få lite uppmärksamhet”.

− Det kanske kan vara så för någon annan, även om jag personligen tror att det ligger mer bakom, men för mig handlade självskadandet om ett kontrollerat, medvetet val. Ett sätt att hantera ångesten, på kort sikt.

Hon berättar att kontakten med en del läkare har varit problematisk. En kvinnlig läkare frågade en gång “Är inte du för gammal för att skära dig?“, ”Har du många vänner som skär sig?” och ”Tänk på dina barn, vad ska de säga när de ser dina ärr?”.

− Jag tror att det är helt fel saker att säga till en person som skadar sig. Att förmana hjälper inte ett dugg. Barn, framtiden, allt sådant finns inte när man mår så dåligt! Det är bättre att prata om det som ligger bakom, lyssna och ta personen på allvar.

Men hon tycker också att hon har mött bra läkare och vårdpersonal, som har lyssnat och bemött henne med respekt.

Jobbar som volontär

Camilla mår bra idag, och är stolt över den resa hon gjort. Hon går i psykoterapi och tar fortfarande antidepressiv medicin, men väntar på ett bra tillfälle att sluta. Vid sidan av studierna ägnar sig Camilla åt volontärarbete, dels i olika tjejjourer, dels genom ett mentorsprogram inom RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter. Som jourtjej fungerar man som en sorts storasyster. Träffas och fikar. Chattar, håller kontakten.

Camilla tycker att det ger otroligt mycket att kunna använda sina erfarenheter för att hjälpa andra. Det känns meningsfullt och hon upplever att hon får väldigt mycket tillbaka.

− Det finns ett så stort behov hos så många unga tjejer i dag, som går igenom liknande saker som jag har gjort, och det känns så bra att kunna vara en del i att fylla ut det behovet.

Hon berättar att hon i arbetet som volontär framför allt försöker lyssna och bekräfta den hon möter.

− Det viktigaste är att man känner sig sedd som person, och inte bara sitt beteende. Man är aldrig sin sjukdom. 

Har lärt sig att hantera sin ångest

Det har gått fem år sedan Camilla slutade skada sig, och hon känner inte längre samma behov.

− Ångesten är inte lika stark längre och jag har lärt mig andra sätt att hantera den på än att skada mig själv. Behovet kan göra sig påmint, men det betyder inte att jag behöver göra det.

Att hon hittat trygghet och känner sig älskad i sin relation hjälper till när hon har svackor. Om några dagar ska de gifta sig. Camilla funderar ibland på hur livet hade varit om hon och Katarina träffats tidigare.

− Men även om mitt liv har varit jobbigt och inneburit mycket motgångar har jag lärt mig så otroligt mycket att jag inte skulle vilja vara utan de erfarenheter jag har. Styrkan inom en finns där, trots allt skit man gått igenom. Man hittar den till slut.

Publicerad:
2013-01-28
Skribent och redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

 

(Visited 4 times, 1 visits today)

Allt innehåll är granskat och godkänt av 1177 Vårdguidens redaktion.
1177 Vårdguiden svarar för innehållet med undantag för eventuella fel som uppstått i samband med överföringen till Vårdpassagen.se

Synpunkter på innehållet? Kontakta redaktionen


Fakta och råd från 1177 Vårdguiden